Inte riktigt tö, men inte heller särskilt kallt. Någon joggar.

Stod på en bro och såg mystisk ut med kameran. Här är resultatet.

Mest funderar jag faktiskt på vad han där uppe till vänster sysslar med.

Se så ful den är.

En och annan riktigt ful ankunge finns här.

I massor flockas de kring sina vattenhål.

Någon gång i maj, tittandes på just den här detaljen på ett tåg som förde mig den sista sträckan till Örebro från Amsterdam, fick den i min tankevärld symbolisera samtidsdokumentation. Sådan har jag tänkt försöka syssla med. Än har det inte blivit av.

Sist jag såg någon dingla omkring i den här var det en tonårig pojke i oktober. Halva året står den upprät.

I vår trädgård bor en pysselskata.

Emellanåt byter de träd med varandra.

En jätteflock sitter uppflugen i träden.

Röjarna röjer utmed promenaden.

Örebro är fullt av snö.

Nu är jag hemma hos mig. Det ser inte likadant ut som när jag åkte!

Utkomna från Pizzeria Knuten.

I Härjedalen har man älvservering.

Bror och Ebbe sitter och trängs med mig här i baksätet, en bit av vägen.

Och så är vi åter på de långa raka sträckorna.

Nu är det dags att fara. Det här är morgonskyn.

Ebbe tappar till slut fokus och drömmer sig bort.

Menyerna kommer och ser fattiga ut, men det gick att specialbeställa vegetariskt.

Äntligen lite öl.

Bror i sin billigt inköpta dyrjacka.

Först går vi in, sedan går vi strax ut igen och väljer ett annat ställe.

Ut till krogen ska vi gå, pjäxor, skor och skidor på. Utrustningen är förstås för återlämning till uthyrningen.

Kylans i luften dismoln ger himlen en mycket mystisk karaktär.

Bitvis såg det helt psykedeliskt ut.

Kanske är det tjatigt med alla bilder på Hovdebackarna, men jag kunde inte sluta fotografera.

Eller om man så vill kallbrand.

Solnedgång backom Hovde.

Så blir det dags att nyttja fallhöjden. Det filmade jag istället, så inga bilder.

Det blev till en trend – strax stod de alla där och gjorde älgen.

Åkarna på Hovde. Ebbe gör älgen.

Berget mittemot heter Hovde.

O så fint var det minsann när jag väl kom upp ur sängen idag.

Det ser ut som både ljuspelaren under solen och den i backen är tecken på dålig bildsensor, men si att där tar du fel!

Plötsligt gick lodräta regnbågar kring solen.

Det mera ungdomliga sättet att ta porträttfoto är ovanifrån, eftersom linsdistortion och andra optiska förvillelser gör utseendet mera fördelaktigt.

Framifrån skall porträtt tagas med kameran i höjd med ögonen, riktad mot demsamma.

Det går att glida i soffor, och dricker man lite mera än såhär så glider man även ur.

Janne skrattar, men åt vad minns vi inte riktigt. Senare under kvällen bestämdes att bildens undertext skall lyda: Imorgon går vi till puben.

Här pratas det om doktorer minsann.

Gissa vilket finger som drogs ur led!

Bror min ser avgjort ut som Johan Norberg den sämre.

Hemma om kvällen sitter vi och livligen samtalar om det mesta. Mor har små tofflor på fötterna.

Här är Jan och ett tak.

Här sitter mästerskidaren Bruce.

Här sitter bror och ett underligt spöke

Betydelsen av ordet »Chill« förklarades under kvällen för mor. Den här bilden illustrerar med önskvärd tydlighet.

Här är hon, med fingret åter i led och inslaget i den där jättelika konservöppnaren.

Här är mor och Jan, och de sitter och äter. Stackars mamma har kommit hem med sitt urleddragna finger i något som liknar en överdimensionerade konservöppnare.

Här är sista bilden på backarna i gult sken. Nu får det räcka.

Närmare den svarta backen, där »svart« innebär att den tillhör de svåraste att ta sig ned för utan att gå sönder.

Här ser man även litet utav nästgårds och vårt eget balkongräcke.

Varför jag nu tog så många kort på den här backen vet jag egentligen inte, men fint är det ju i alla fall.

Senare under kvällen åkte både Janne och Johannes nedför den här backen, och blev filmade. Men filmer tänker jag inte presentera några.

På kvällen går det att åka här vissa dagar, även om det inte är tillräckligt sent för det när jag tog den här bilden.

Upp över både stugor och backen jag brukar möta utförsåkarna lyser det på en topp.

Inte var det meningen att ta det här kortet. När jag kom hem fanns det där i kameran ändå.

Bättre syns samma stugmassa på det här fotografiet.

Här ifrån sista kröken på Terassvägen ser man ut över en helt annan stugby.

Ett elskåp eller två.

Av en säket meterhög gran stack bara en liten kvist upp.

Japp.

Här är gatan som vi bor på. Finemang är den.

När jag gick en liten fotopromenad fick jag syn på det här mäktiga snöraset.

I dag skymtade i fjärran helt andra pister och pinor.

När det skymmer färgas marken blå. Allt annat också.

Klockan två på eftermiddagen skymmer det.

När bror min kom hem var hans fötter hårt åtgångna av köld och pjäxtryck.

I himlen är ismoln och utmed marken snömoln.

Det var fruktansvärt kallt att åka den här dagen, och på topparna blåste snöstormar.

Sedan for de vidare. Skidaren till höger är Jan, de andra är några andra.

Men ganska snart därpå fick jag till slut ordning på riktningen och siktade på de uppställda istället.

Något förvirrad tog jag uppenbarligen kort åt fel håll.

Så, där satt den till slut!

Här står de nästan alla tre.

Men till slut blir det ordning på torpet… bara alla tittar åt kameran.

Något desorienterat börjar de försöka lista ut hur de ska stå för att se fina ut.

Nu börjar de närma sig!

Bror visar hur man bromsar, och Janne lyckas.

Mer ner.

Tre glidare.

Så till sist får även han klart för sig i vilket riktning pisten fortsätter.

Rådvill står den tredje och undrar vad de andra tänker, särskilt rakåkarbror.

Där är de! Först blev jag kraftigt åvinkad, och sedan motfaren. Jan börjar genast snirkla ned, och strax därefter kommer bror på rak linje.

Mitt i skymningsfotografiet ringer telefonen, och jag ger mig av mot backen för att åter fotografera åkarna.

Underexponerat blir ljuset speciellt, och man skulle kunna tro att det faktiskt är en skymning, trots att det snarare känns som fullt dagsljus.

Redan ser solen ut att skymmas rejält.

Vi har inte riktigt listat ut hur man släcker lampan på balkongen. Den behövs inte direkt, då vi inte använder utemöblerna.

Över allt är vatten, fruset. Takdroppet hänger som en keps utan att falla.

Där nere är busken från förrförra bilden, och där uppe är stugan ovan vår.

Däruppöver går man för att komma till en backe, minsann. Snart ska jag däråt.

Ett litet löjligt avsteg från gången visade sig ödesdigert, och med snö till låren stod jag och fumlade med kamerorna.

Knappt hinner hon upp förrän hon går ned bakom bergen.

Granarna är märkligt långa, nästan som Tivedens pelargranar.

Stugorna ligger utmed en riktig krumelurväg, farligen farbar i alla väder utom de med barmark.

Stugorna ägs egentligen av andra, som sommarstugor, men hyrs ut till en mellanhand vilka vi hyr dem av. I ett skjul bakom vår stuga har de egentliga ägarna låst in sig för att övervintra.

Mellan molnen liknade solen nästan en nedgång.

Efter att utförsgänget givit sig ånyo av, gick mor till sängs och jag ut med min kamera.